När livet är krokigt och oförutsägbart

Hej kära vänner!

Idag den 27 mars var det planerat en föreläsning om att leva fullt ut. Tyvärr blir den inte av, pågrund av sista tre månaderna i mitt liv har jag haft mer än jag önskat. Fortfarande mycket smärta i min axel efter en endurokrasch i december. Väntar på en ortopedspecialist efter röntgen och ultraljud. Har genomgått en cancerutredning sista månaden men utfallet blev bra och är friskförklarad. Några planer har fått raderas i kalendern, saker har fått annan prioritering, saker har fått avslutats och endurotävlandet framöver är på paus. Livet går vidare.

Flexibilitet är min styrka, när inte allt blir som jag hoppats. Det mesta går att ändra och göra om. Släppa tunga dagar och gå vidare mot ljusare tider. Inget är perfekt och ingen är perfekt.

Tacksam att jag kan äta, prata, höra, se och att jag har ett rikt liv med min partner och som också är min själsfrände. Vi stöttar varandra i vått och torrt. Vi har gått igenom stora och tuffa saker i livet och gemensamt önskar vi att fånga dagen och leva i nuet. Vi är positiva och vi vill kunna släppa kontrollen i vardagen om vi behöver. Samhället är inrutat och allt passar inte alla individer. Låt människor vara som de är och "annorlunda" individer är ännu mer spännande att möta.

Skapa ditt liv som du önskar, låt inga människor runt dig påverka dig att välja annat. Gör det som får dig att leva och känna glädje, pirr, spänning, livslust och motivation. Hittar du rätt, då går tiden fort och du omsluts av känslan av att vara i en lång meditation och känslan är upprymdhet.

Viktigt att leva livet fullt ut och inte bara överleva. Njut av frukosten, nya möten, lyssna på fåglarna och låt solen skina i ditt ansikte. Skratta med vänner. Döm aldrig människor, se aldrig ned på någon människa eller prata illa om någon annan medmänniska.

Allt som du ger ut kommer tillbaka. Ge kärlek och ännu mer kärlek plus massa kramar. Alla har svårigheter genom livet. Hjälp varandra istället med det du kan, litet som stort. Ensam är stark men tillsammans är vi ännu starkare och i gemenskapen/tillhörigheten läker också en sårad själ och får den frihet den behöver. Ta vara på livet!

Kram Helen